Smögenbryggans arkitektur

Smögens historia är liksom dess bebyggelse knuten till fisket och hanteringen av fisk och skaldjur och samhället växte upp i sundet mellan Smögen och Kleven.

Temporära boplatser i stenkretsar

På Holländarbacken har man funnit stenkretsar som troligtvis utgör Smögens första bebygglese och härrör sannolikt från 1500-talets stora sillperiod (1556-89). En stenkrets är en cirkelformation av stora stenar med en markerad utgång, ofta i form av en flat häll. Man tätade med exempelvis tång och reste ett ”indiantält”, vanligtvis med hjälp av segelduk och åror. Dessa första bosättningar var dock, av allt att döma, inte i bruk annat än under fiskesäsongen och lämningarna kallas därför halvpermanent säsongsfiskebebyggelse.

De första bosättarna

1649 bosatte sig de första två familjerna på Smögen. Varför de valde att bosätta sig på ön vet vi inte. Det verkar inte som om de flyttade ut till ön på grund av sillen då 1500-talets sillperiod tog slut cirka sextio år tidigare och att de skulle ha varit extremt spekulativa och kallt räknat med en snar kommande sillperiod låter inte heller direkt sannolikt. De måste således ha varit nybyggare i ordets rätta bemärkelse som vågade kapa banden med livet på fastlandet, vara beredda på hårda villkor och vilja något nytt. 1600-talets Bohuslän var ett patriarkaliskt och - för det stora flertalet – mycket otryggt samhälle. Överhetens fogdar var tvungna att ta båt, vilket gjorde det besvärligare att komma och överraska. Kanske är smögenförfattaren Ernst Lundbergs heptalogi om Jens Fiskares våghalsiga beslut att flytta från fastlandet närmare sanningen än vad man kan tro? Möjligheten att odla jord eller ha boskap på bete var ytterst begränsade och det lilla som fanns räckte inte till mer bete än för några kor. I och med Roskildefreden 1658 blev  Smögen, liksom resten av Bohuslän, svenskt. Man lyckades med bedriften att nästan helt administrera bort 1600-talets sillperiod (1660-80).  Samhällstillväxten var således ganska låg under 1600-talet även om den absolut hade kommit igång.

Fortsatt byggnation

Under sillperioden på 1700-talet utökades antalet byggnader drastiskt.

Oreglerad byggnation

Befolkningen växte sakta och under tidigt 1800-tal bodde här cirka 90 personer. I början av 1800-talet börjar man, till skillnad från de flesta andra kustorter, att bedriva ett mer storskaligt havsfiske med inriktning på sill och makrill vilket skapade förutsättningar för en samhällstillväxt. Bebyggelsen som tillkom under tid utgörs främst av så kallade enkelhus och låg i direkt anslutning till hamnen och de äldsta sjöbodarna och magasinen ligger koncentrerat i täta klungor ut med vattnet. De kulturhistoriska kvaliteter som vi idag kan beskåda och som ön är känd för i form tät bebyggelse med trånga gränder mellan bostadshus och sjöbodar är således resultatet av en i princip oreglerad organisk expansion. Den äldsta kartan över Smögen är daterad 1869 och man använde då samma husnummer-system som vid husförhören 1818. Det är således svårt att skaffa sig en exakt bild av bebyggelsen i hamnen före är 1869.

Reglerad byggnation

Välståndet i samhället ökade drastiskt under den sista sillperioden kring sekelskiftet och 1894 antog man en byggnadsstadga vilket gjorde att den fortsatta nybyggnationen skedde mer planerat med raka gator och indelning i kvarter. Det planerade Smögen skapar en tydlig kontrast med stora trävillor ofta byggda på en våningshög stensockel av huggen bohusgranit. Husen är nu framförallt dubbelhus ofta med rikt utsmyckade med snickerier och glasade så kallade amerikaverandor. Hamnens och dess bebyggelse vittnar således om öns centrala roll när det begav sig med duktiga fiskare och driftiga handelsmän där en stor del av bebyggelsen som kom till under 1800-talet finns fortfarande kvar.