Mobilmenu
Hem
Bo
Smögens Hafvsbad
Smögens Gästhem
Pensionat Bryggan
Smögen Rum o Stuga
Kungsformedling
Makrillviken
Ramsvik
Wiggersvik
Sea Lodge
Äta
Skärets Krog
Hamnen 4
Hållö Bar
Smögens Hafvsbad
Lagergrens
Surfers Inn
Sea Lodge
Bonjour
Göstas Fiskekrog
Lilla Skäret
Se&Göra
Badplatser
Ramsvikslandet
Nordens Ark
Vandringsleder
Tumlaren
Hunnebo Bio
Havets Hus
Shoppa
Inredningskompaniet
Pondus
Smögen Outlet
SommarRea
West Point
Sea Avenue
Ringaresskär
ICA Ankaret
Outletboden
Flärd och Nytta
Smögens Närlivs
Stranneboden
Fotolabbet
Om
Smögenbryggan AB
Gästhamnen
Arkitekturen
Smögenräkor
Turismshistoria
Sillperioderna
Riksintresse
Hitta
Smögenbryggans Parkering
Sandöns Parkering
Bussparkering
Geografi
Zitabåtarna
Tillbaks till om


 


 


 


 

Smögens turismhistoria

Smögen, ett turistmål sedan mer än hundra år...

”Längst ut i Västerhafvet, där vattnet är som saltast och klarast och vindarna friskast, ligger ett af västkustens allra största och intressantaste fiskelägena – Smögen.”

Citatet är hämtat från en turistbroschyr utgiven 1911 av Smögens Hafsbad. Smögen har en mer än hundraårig tradition som badort och turistmål.

Bakgrund

Ett nytt skede i Smögens historia inleddes i slutet av 1877 då sillen än en gång - i gigantiska stim - kom tillbaka till kusten1. Tiden sammanfaller med när den industriella revolutionens klor på allvar fått grepp om landet, påhejad av en mängd liberaliseringar som satte hjulen i rullning. 1832 avreglerades fraktfarten (fri bondeseglation) och 1846 upplöstes skråväsendet på landsbygden för att arton år senare även tas bort i städerna och först då även ge kvinnor möjlighet att starta näringsverksamhet. Denna totala näringsfrihet i kombination med bland annat en revideringar av 1848 års första aktiebolagslag (1895) bidrog starkt till en ökad tillväxt i landet2.För Smögens del var även den stora skillnaden mot föregående sillperioder att firmornas ägare bodde och verkade på ön, vilket kom att betyda mycket för samhällsutvecklingen3 som nu tog några ordentliga kliv framåt då området förvandlades till ett lokalt Klondike. Ön knöts snabbt närmare omvärlden och någon gång efter 1880 fick Smögen reguljär ångbåtstrafik4, 1885 poststation liksom anslutning till Telegrafstationen i Lysekil och slutligen 1892 fick Smögen sina första telefonabonenter5.  Smögens befolkningen ökade mellan år 1880 och 1900 årligen med i genomsnitt 4,5 %6 vilket kan jämföras med 0,55 %7 för riket som helhet.?

Smögens Hafvsbad

År 1899 bildas bolaget AB Smögens Havsbad och för bolaget stod F.O. Ahlqvist, C. James Andersson, P.A. Berntsson, C.A. Häller, C.A. Lysell, Alfred Söderberg och Carl Wallentin.

"Smögens Hafsbad bjuder på utomordentligt härliga kallbad i klaraste saltvatten. Dam- och herrbassängerna äro belägna vid var sin sida av en direkt från havet inskjutande vik, avsides från hamn och fiskeläge. Dessutom finns de rikaste möjligheter för sol- och strandbad å de släta och av vattnet slipade klipporna. Utom kallbad serveras särledes kraftiga varmbad och halvbad, gyttjebad, tallbarrsbad, kreuznacherbad, nauheimerbad. Kuranstalten lämpar sig synnerligen väl för alla, som lider av kroniska rubbningar i blodomloppet, ämnesomsättningen, massmältningen, respirations- och hjärtverksamheten; ävensom vid sådana nervsjukdommar, vilka uppkomma av andlig eller fysisk överansträngning, särskillt där vård och vila är behövlig. Kur- och badpriser äro billiga. Sjukgymnastik och massage meddelas av en av Stockholms skickliga massörer – Badläkare Dr. Ahlberg. Ett av Smögens företräden ligger i den absoluta friheten från allt socitetstvång. I den stora prydliga salongen å restauranten, där piano finnes, bruka dock badgästerna anordna små trevliga dans-, musik-, och sångtillställningar."

Ur broschyr från Smögens Havsbad. Första säsongen 1900 gick utmärkt, med ungefär 50 besökare.

Nya Badrestauranten - Smögenbaden

I en modern funkisbyggnad, högst upp i väster med en vida utsikt, invigdes Smögenbaden 1934. Tre privatpersoner hade för avsikt att skapa en konkurrent till Smögens Hafsbad och med tiden blev dansrestaurangen mycket populär och känd även utomlands.

Till en början erhölls inget utskänkningstillstånd. Första middagen serverades klockan fem och efter den sista middagen dansades det fram till stängning klockan elva.I tack med att samhället förändrades utökades dryckesmenyn och efter ett antal år kunde man servera vin. 1956, året efter motbokens avskaffande, gjorde starkölet entré. Fyra år senare fick man fullständiga rättigheter, vilket man hade fram till 9 maj 1998 då en förödande brand ödelade den legendariska dansrestaurangen som aldrig återuppbyggdes. Idag är området bebyggt med 26 lägenheter av en bostadsrättsförening.

Lag om semester

Semester ladstadgades i Sverige 1938. Två veckors semester gällde fram till 1951 då dessa utökades till tre. Fyra veckor infördes 1963 och ändrades till fem veckor 1978.

År 1939 var 85 % av befolkningen på Smögen direkt beroende av fisket för sin försörjning. På ön fanns då 325 aktiva fiskare där några även periodvis bedrev fraktfart, två konservfabriker och handeln med fisk och skaldjur blomstrade. Samma år besöktes Smögen av cirka niohundra badgäster som bodde på något av öns två hotell, något pensionat eller i privatrum.

Bättre kommunikationer

En roddbåtsfärja hade sedan lång tid tillbaka utgjort enda allmänna kommunikationsmedel mellan Smögen och fastlandet men den långa kampen för att få en förbindelse mellan Smögen och fastlandet inleddes tidigt. Den första officiella framställningen som gällde en fastlandsförbindelse är daterad 24 september 1918 men hur länge man dessförinnan diskuterat möjligheterna är omöjligt att säga.Tanken att inrätta en motordriven förjeförbindelse aktualiserades 1922 när busslinjen mellan Dingle och Grafvarne (del av Kungshamn) skulle upprättas. På trettiotalet förelåg långt framskridna planer på en färjeförbindelse, tyvärr motarbetades dessa planer av byggnadsnämnden i Gravfarne som var emot att färjeläget lades i deras hamn. Från ett protokoll från byggnadsnämnden i Kungshamn är följande citat, daterat 11 december 1935, hämtat:

”Icke heller må här annat än antydas den tvekan, som kan inställa sig i frågan, huruvida intresset för biltrafik till Smögen kan vara av så stor betydelse...”

En annan aspekt i debatten var bilismens eventuella påverkan på öns kulturella värden. Stort motstånd mötte brokämparna även från myndigheter och Stockholm då dessa ville ha det som förut här ute. Den ”säregna art som detta fiskeläge alltjämt företar” var alldelles för värdefullt, hette det, samtidigt som hus uppe i Stockholm - äldre än öns tidigast kända bebyggelse – revs för att bilarna krävde bredare gator, men till Smögen fick den nya tidsandan inte komma! [CL 253] Diskussionen saknade helt balans mellan vad invånarna å ena sidan och omvärlden å andra ville med samhället. Målar-Calle (Smögenprofil) beskrev saken på lokalrevyn 1934 i ”Bara en bubbla”:

Härom året vi trodde att vi skulle få,
över Grinnholmesundet en hängbro
och vi gnuggade händer och tänkte som så:
Tänk va’ bra nu affärerna ska gå.
Ty med ostar och skinkor kommer bönderna hit,
på stortorget vårat att idka kredit.
Men av ostar och skinkor som bönderna gav,
nästan gratis, blev ingenting av.
Dä va’ bara en bubbla, en bubbla av bara luft!

Djupa förhandlingar med olika motparter, där hopp växlades med förtvivlan, präglade mitten av 1900-talet. Under tiden som förslag diskuterades, granskades och förkastades levde alltjämt drömmen om en bro till Smögen. Vid årsskiftet 1955/56 bildades en ekonomisk förening - andelsföreningen Smögens Bilfärja - som skulle anlägga och driva en färjeförbindelse dock inte som en permanent inrättning utan endast tills en bro blivit byggd. Karl-Erik Hanssson var orförande i andelsföreingen och linjen var att: Vi kan inte överleva på sex, sju veckor. Vi måste kunna flyta resten också! Smögens kommun var naturligtvis mycket positivt inställd till projektet och tecknade andelar för 25.000 kr. Totalt lyckades samla ihop ungefär 90.000 kr där fiskarföreningen (10.000) och Smögengården (5.000) tillhörde de större andelsägarna. Smögens Bleck- och Plåtslageri fick i uppdrag att bygga färjan som som skulle ta ett tiotal bilar åt gången.

Den 23 februari 1958 öppnades färjelinjen för trafik. Succén var given:

* Turismen ökade påföljande år drastiskt vilket medförde ett ökat utbyte med omvälden.
* Smögenborna började köpa bilar och bygga garage.
* De som vågat teckna andelar kunde börja kvittera ut en årlig avkastning om 10%. 

Efter att Smögen fått fast färjeförbindelse med fastlandet malde kvarnarna snabbare som en följd av en överaskande kraftig trafikutveckling. Smögen knöts närmare omvärlden och stora arbeten med breddning av vägar och asfaltering inleddes liksom ombyggnader av träbryggor till betongkajer för att klara tyngre transporter.

Den 5 november 1968 antogs ett anbud från AB Samuelsson & Bonnier som löd på 4.730.000 kronor för att uppföra en bro som givits en längd av 400 meter och drygt två år senare, den 25 december 1970, kunde bron invigas.

Räkans Dag

Under början av  60-talet diskuterades flitigt hur föreningslivet på Smögen skulle kunna öka sina intäkter genom att tillvarata de möjligheter som den ökande turismen medfört. Att anordna festligheter låg i tiden och man förstod att det behövdes ett stort unikt arrngemang med dragningskraft för att få hit publiken. Smögenräkor var sedan tidigare ett välkänt begrepp och det som badgästerna förknippade med ön liksom det som väldigt många bofasta direkt eller indirekt försörjde sig på. En hyllningsfest för räkan under namnet Räkans Dag föll sig därför naturligt och arrangerades  första gången sommaren 1961. Betongkajen vid Ringareskär utgjorde festplatsen och två dansbanor med orkestrar för såväl modern som gammal dans byggdes upp. Liksom en stor scen för artistuppträdande. På lördagskvällen, som var den stora festkvällen, brukade festivalområdet fyllas av storleksordningen tiotusen besökare som dansade till den tidens välkända artister så som Sven-Bertil Taube. Söndagen som ovillkorligt följde var lugnare och mer av karaktären familjedag. Räkans Dags största publikmagnet var dock kröningen av Sveriges Räkdrottning som genomfördes i sammarbete med tidningen GT vars läsare fick rösta. Själva kröningsuppdraget gick till kända profiler från radio, TV eller någon myndighet så som programledaren Lennart Hyland eller chefen för marinen, Amiral Åke Lindemalm. Som kröningsscen användes däcket på en fiskebåt, effektfullt dekorerad med fiskeredskap och flaggspel. Kröningscermonin blev en stor grej och fick stort media utrymme. Ett år fick Smögen fint statsbesök av en Räkprincessa från Holland. Hon kom från fiskebyn Termunten där man hade en liknande festival som året därpå fick svarsbesök av Smögens Räkdrottning följt av en deligation från kommunen. Arrangemanget med Räkan i centrum  som genomfördes tretton gånger blev en stor publik- och kassasuccé. Med tiden urartade det dock och Räkans Dag genomfördes sista gången sommaren 1973.

Smögenbryggan

1963 kom det cirka 30.000 badgäster till Smögen och vid slutet av 1970-talet hade turistnäringen växt och Smögen var nu ett av de de mest besökta turistorterna längs västkusten. Rumsuthyrningen hade ökat markant och många sjöbodar och magasin längs Smögenbryggan hade omvandlats till butiker, caféer och restauranger. Sommaren 1975 fanns sexton sommarbutiker utmed bryggan. Samtidigt var Smögen det mest betydelsefulla fiskeläget utanför Göteborgsregionen. På ön fanns ett hundratal yrkesfiskare med tretton räktrålare och lika många fisktrålare, alltjämt två fabriker för konservering av framförallt räkor, ett båtvarv och ett segelmakeri samt inte mindre än fem exportfirmor.

Magasinet

Smögenfestivalen

Smögen var under säsongen 2011 den mest eftersökta sommarstaden på Google och i Reseguidens årliga undersökning över Sveriges hetaste sommarstäder - Sverigebarometern - steg Smögen markant i popularitet 2012 till plats fjorton.

COPYRIGHT © 2019 SMÖGENBRYGGAN AB
SMÖGENBRYGGAN ® ÄR ETT REGISTRERAT VARUMÄRKE
Alla rättigheter förbehålls

Kimsoft Media AB